Förslag: Minst två poliser i varje polisregion som på heltid arbetar med utredning av köp av sexuella tjänster och identifiering av minderåriga i prostitution.

Bakgrund: Sverige var först i världen 1999 med att kriminalisera endast köp av sexuella tjänster, inte försäljning. Lagstiftningen har sin grund i prostitutionsutredningen från 1977. Bland annat innehöll utredningen ett stort antal intervjuer med personer i prostitution, vilket gjorde den unik i sitt slag. Analysen av det enorma materialet konkluderade med att prostitution som företeelse är ett uttryck för bland annat könsrelaterat våld samt att prostitution medför enorma skadeverkningar – både för samhället och individen1. Vi vet sedan tidigare forskning att en överväldigande majoritet av de som exploateras i prostitution också varit utsatta för sexuella övergrepp. De samband som finns mellan sexuella övergrepp och våld i barndomen har stark korrelation med prostitution senare i livet. Forskning har även kunnat identifiera samband mellan att exploateras i prostitution och att uppvisa symptom på så kallat PTSD; post traumatisk stressyndrom, på lik linje med krigsveteraner, brottsoffer för våldtäkt och de som utsätts för tortyr. Personer i prostitution vittnar om våldtäkt, missbruk, våld eller hot om våld2. Berättelser från personer i prostitution om hur de, på begäran av sexköparen, fått imitera pornografi, vet vi från en rad studier inte är ovanligt. Inte sällan kan ett så kallat ”sexuellt självskadebeteende” ligga till grund för prostitution, en problematik som bland annat den svenska journalisten och författaren Caroline Engvall lyft fram i sina hittills fyra böcker på ämnet. 

Ett av de många positiva resultat i och med Sveriges kriminaliserande av köp av sexuella tjänster, förutom bland annat det stora internationella intresse och ”ringar-på-vattnet-effekt” som vi vet att den fått med spridning till flera länder så som Norge, Kanada , Nordirland, Island och Finland3, så har den framförallt varit effektfull i arbetet med att minska efterfrågan på sexuella tjänster och förändra attityderna till detsamma4. Från att ha varit en mycket omdebatterad lagstiftning5 så kan vi idag se att stödet för lagstiftningen är högt, mellan 70-80% enligt undersökningar6, och störst är stödet bland den yngre generationen, det vill säga de som växt upp med lagstiftningen. Vi kan därför anta att lagen i sig har en direkt normativ effekt på våra attityder till prostitution och köp av sexuella tjänster



och således utgör den ett ytterst viktigt verktyg i upprätthållandet av de värderingar vi vill att Sveriges demokratiska samhälle ska vara byggt på.

I regeringens handlingsplan mot prostitution och människohandel för sexuella ändamål slår man fast att det råder ett samband mellan prostitution och människohandel för sexuella ändamål. Människohandel för sexuella ändamål ter sig som prostitution. Vid sidan om annan problematik, så som fattigdom och arbetslöshet, är det just efterfrågan som utgör den högst avgörande faktorn i prostitutionssammanhang. När människor är beredda att ge ersättning för sexuella tjänster skickar detta också en signal till människohandlande personer att sexhandel är en lönsam aktivitet att engagera sig i. Efterfrågan på sexuella tjänster är motorn som driver människohandel för sexuella ändamål och prostitution och bidrar således till ett allvarligt kränkande av individens grundläggande fri- och rättigheter7.

I dagsläget diskuteras kriminalisering av köp av sexuella tjänster även i ett flertal andra länder, bland annat Irland och Storbritannien8. I Frankrike9 är den nu på väg att bli verklighet. En icke bindande resolution från Europaparlamentet 2014 slår fast, efter bland besök i Sverige där bland annat Freethem tillsammans med polismyndigheten i Stockholm fick ge underlag till resolutionens författare Mr. Mendes Bota, att medlemsstaterna bör vidta åtgärder för att minska efterfrågan på sexuella tjänster genom att adoptera den svenska modellen där endast den som ger ersättning för sexuella tjänster ska kriminaliseras. Resolutionen säger uttryckligen att ”den skandinaviska modellen”, med fokus på en minskad efterfråga på sexuella tjänster, är det bästa tillvägagångssättet för att minska och förebygga prostitution och människohandel för sexuella ändamål10.

Vi kan, förutom den normerande effekt vi vet att lagen om köp av sexuella tjänster har, även se att antalet personer som uppger att de gett ersättning för sexuella tjänster har minskat. Tre år innan sexköpslagstiftningens införande uppger 13,6% män mellan 18-74 år ha erfarenhet av sexköp (Månsson 1998). I en enkät som presenterades i Statens Folkhälsoinstitutets rapport ”Sex i Sverige” 1998 svarade 12,7% av de manliga respondenterna att de någon gång under sitt liv betalat för sexuella tjänster. Forskningsrapporten ”Prostitution i Norden” från 200812 publicerat av Nordiska ministerrådet och Nordiska rådet 



lyfter fram en svensk delstudie av Jari Kuosmanen. I den svenska delstudien belyser Jari Kuosmanen attityder och förhållningssätt till sexköpslagstiftningen och eventuella erfarenheter av prostitution. I Kuosmanens undersökning från 2008 anger 8% att de någon gång har köpt sex.

Internationellt ser vi en ökning av antalet människor som exploateras i sexindustrin, men i Sverige har antalet personer i prostitution istället minskat13. Efter en halvering av gatuprostitutionen sedan sexköpslagstiftningens införande har prostitutionen i Sverige legat relativt konstant över tid. Den statliga utvärderingen från 2010 slår fast att orsaken till att den främsta arenan för prostitutionen numera är internet helt enkelt har att göra med internets utveckling.

Svensk polis vittnar om sexköpslagstiftningen som ett av deras främsta verktyg för att gripa misstänkta köpare av sexuella tjänster, identifiera minderåriga i prostitution samt även upptäcka människohandeln som ibland kan ligga till grund för prostitutionen14. Den svenska modellen har flera gånger visat sig vara avgörande vid identifiering av andra allvarliga företeelser så som handel med barn för sexuella ändamål, köp av sexuell handling av barn samt våldtäkt. Vid utredning av köp av sexuella tjänster har ovanstående brott kunnat beivrats, brott som troligtvis inte hade kommit till polisens kännedom utan sexköpslagstiftningen som verktyg, åtminstone inte lika tidigt15.

Sexköpsbrott är ett så kallat spaningsbrott vilket innebär att berörda myndigheter (polisen) behöver ha de resurser som krävs för att aktivt kunna utföra spaningsarbete i syfte att kartlägga sexköpsbrott och därmed komma åt problematiken. Förenklat kan man säga att om polisen inte får leta efter misstänkte köpare av sexuella tjänster och minderåriga i prostitution, kommer dessa heller inte att hittas. De inblandade aktörerna i prostitution, d.v.s. köpare av sexuella tjänster, personer i prostitution, kopplare och människohandlare, vet vi inte är särskilt benägna att anmäla de olagliga aktiviteterna. På samma sätt är det med allmänheten då de i de allra flesta fall inte berörs direkt av prostitutionen. Det krävs alltså resurser för polisen ska kunna bedriva ett aktivt spaningsarbete. 

Baserad på den positiva effekt vi vet att lagen om sexuella tjänster hittills haft borde det således ligga i Sveriges intresse att fortsätta framåt på den inslagna vägen. Vi vet att Stockholmspolisens prostitutionsgrupp, med öronmärkta resurser avsatta till den här typen av problematik, varit särskild framgångsrik. Enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) har det under 2012 gjorts 299 anmälningar om sexköpsbrott i Stockholm. 2013 låg siffran på 204 anmälningar och den preliminära statistiken från 2014 visar 216 anmälda sexköpsbrott.



Jämför vi dessa siffror med Malmö, där polisen på grund av resursbrist inte kunnat arbeta lika aktivt med detta, ser vi att statistiken skiljer sig åt markant; 13 anmälningar 2012, 43 anmälningar 2013 och 62 anmälningar 2014. Prostitution är ett spaningsbrott som, när det tillsätts resurser, också ger faktiska utslag i brottsstatistiken.

I kontrast till Stockholmspolisens arbete ser vi en oerhörd resursbrist hos polisen i stora delar av av landet. När minderåriga i prostitution identifieras utanför Stockholms län har Stockholmspolisens prostitutionsgrupp ofta inte kunnat göra annat att tipsa poliskollegor i det berörda länet. Detta innebär att konkreta tips om barn som som far illa och prostitueras många gånger inte leder till vidare åtgärder. Detta är allvarligt med tanke på brottets grova karaktär.

Trots det av forskning konstaterade faktum att prostitution medför ett oerhört lidande för de involverade, har de flesta städer i Sverige inte getts öronmärkta resurser att arbeta med detta. Både i Malmö och Göteborg har polisen, på grund av omprioriteringar, till och med fått minskade resurser16. I Göteborg har situationen förvärrats, där Göteborgspolisens människohandelssektion vid ett flertal gånger, i mediala sammanhang, vittnat om de negativa konsekvenserna av resursbristen som råder. Människohandlande personer och personer skyldiga till koppleribrott ges mer eller mindre fri tillång till Göteborgs gator där de kan bedriva sin illegala verksamhet utan att störas av myndigheter. 2014 uppmärksammades även att människor gick att köpa i Göteborg. Med syftet att låta köparen av dessa människor bestämma deras livsöden, troligen exploatering för sexuella och andra ändamål, skulle samtliga säljas för 2000 euro vardera17.

Vi vet med säkerhet att prostitution inte är en storstadsproblematik endast, utan en företeelse som numera tar sig uttryck i hela landet18. Den förlegade synen att prostitution skulle vara en företeelse begränsat till storstäderna speglas i hur resursfördelningen sett ut hittills där endast polisen i Stockholm, Göteborg och Malmö har/haft särskilda avsatta resurser till insatser mot sexhandeln. Sverige behöver ge polisen de resurser de behöver och således anpassa resursfördelningen efter det faktum att, framförallt på grund av nätets utveckling, numera varje stad i Sverige berörs av prostitution och människohandel för sexuella ändamål19. Regeringen behöver därför se över förslaget att tillsätta minst två poliser i varje polisregion vars primära uppgift är att lagföra misstänkta köpare av sexuella tjänster samt identifiera minderåriga i prostitution. För en regering som värnar om barn och ungas hälsa samt de grundläggande fri- och rättigheterna bör detta vara av högsta prioritet. 

– Freethem